Min knöliga väg till läsning

 ”En engagerad skolbibliotekarie låser inte bara upp bokskåpen, utan öppnar böcker och ögon för läsning."
”En engagerad skolbibliotekarie låser inte bara upp bokskåpen, utan öppnar böcker och ögon för läsning.”

Bengt-Erik Engholm är författare och Sveriges Författarförbunds representant i NSG. Han delar med sig av sin egen knöliga väg till boken.

Hon hette Maja och var lite ofärdig. Det var något med höfterna. Hennes pudel hette Truls. Jag älskade Truls. Jag kan inte säga att jag älskade tant Maja, men hon förestod biblioteket i vår lilla by och det räckte långt.

 

Alla behöver någon som introducerar böcker och läsning i ens liv. Det kommer liksom inte av sig självt. Hemma lästes det inte så mycket. Pappa somnade med Gits eller Ehrenmarks kåserier över ansiktet. Litteratur var något man på sin höjd ägnade sig åt innan man somnade, och inget man direkt pratade om.

 

Skolbiblioteket var inrättat i en del av matsalen. På lördagarna fick vi gå dit och låna en bok.

Det var magiskt, och även om jag sällan läste böckerna så betydde de mycket för mig.

En kväll i veckan låste Maja upp dörren och skolbiblioteket blev ett folkbibliotek. Hon släppte in mig och öppnade skåpen ovanför diskbänk och arbetsytor. Där fanns hela världen. Jag älskade böcker, men läste dem inte.

En särskild bok lånade jag om och om igen. Den handlade om Vilda Västerns hjältar och innehöll ruskiga bilder av levande och döda legender. Jag kan inte minnas att jag läste något om Jesse James och de andra, men jag bläddrade genom sidor fyllda av bilder med nyligen skjutna banditer.

 

Min första förebild som läsare var Anki. I trean plockade hon upp ”Utvandrarna” ur bänken när jag tog fram ”Agaton Sax och bröderna Max”. Jag fattade inte hur hon kunde läsa så tjocka böcker. Det imponerade djupt på mig.

När jag kommit upp i tonåren började min syster låna mig böcker och jag läste faktiskt det hon gav mig. Hon var under de åren min läscoach. Det har jag inte tänkt på förrän nu.

På högstadiet fanns det ett rum i skolan på vars dörr det stod ”Bibliotek”. Där fanns det böcker men jag kan inte minnas någon skolbibliotekarie.

I gymnasiet mötte jag för första gången ett riktigt skolbibliotek med bibliotekarie. Det blev min favoritplats. Inte främst för att jag lånade böcker, utan mer för att jag trivdes i miljön och fick arbetsro intill hyllor där jag visste att det fanns massor av öden, äventyr och kunskap.

 

Det var först när jag gick på folkhögskola och skulle bli konstnär som jag fastnade på allvar i litteraturen. Min klasskamrat Micke lotsade mig fram till Hesse, Sartre, Lagerkvist och Harding. Ett gäng gubbar det var lätt att orientera sig vidare från och de fanns i skolbiblioteket.

Jag skulle bli målare men den här lite knöliga vägen till litteraturen gjorde mig till en passionerad läsare (och så småningom författare). Men utan mina ledsagare och förebilder hade det inte hänt, och om min skolgång kryddats med engagerade skolbibliotekarier som inte bara låste upp skåpen utan även öppnade böckerna och mina ögon, hade vägen varit rakare.

 

Bengt-Erik Engholm
författare
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s