
Elisabeth Östnäs är Sveriges Författarförbunds representant i NSG. Här reflekterar hon över en civilisations behov av konstnärlig och akademisk frihet.
“And this is the way the world ends, not with a bang but with a whimper”, sa T.S. Eliot en gång. Han talade inte om Trump och hans administration, men det passar bra in på världen just nu. Ett samhälle behöver konst, kritiska röster och kunskap, kanske mer än något annat. Kunskapen måste vara fri och tillgänglig, inte stöpt i en viss form.
Det är där det börjar inskränkas, lite här och lite där. Det är nya regler för universitet och högskolor i den nya landet, där börte.
Numera ska ingen undervisa om kön och sexualitet som något annat än de biologiska två som existerar i huvudet på människor som inte vet hur enormt stor och varierad världen är.[i]
Sedan blir det tramsigt – eller fasaväckande.
Jag brukar ibland gå en kort kurs på universitetet, jag bor ju i Lund, mest för att hålla hjärnan i trim men också för att det ger mig nya inblickar när jag skriver historiska romaner.
I höstas gick jag en kurs i idéhistoria. Den var alldeles underbar. Den första föreläsningen handlade om Platon och vi läste Symposium om Diotima och Ladder of love, om hur flera framstående tänkare (med Platons ord) formulerade sina tankar om kärlek och moral. Det var svårt att sätta sig in i texten, den gjorde motstånd, men oj så roligt jag och alla unga rosenkindade studenter hade det!
Det som finns i texten vi läste var en berömd förklaring till människans eviga sökande efter kärlek och en partner. Det är nämligen när Aristofanes får ordet som han förklarar att människorna en gång var en rund sfärisk helhet men att Zeus straffade dem med blixtar som klöv dem i två. Sedan dess har alla halvor letat efter sin andra hälft och det är också därför det finns olika sexuella dragningar, man söker alltid efter den del som försvann, oavsett om det var en kvinnlig eller manlig halva.
Det är en komisk bild – klot som rullar omkring med stor förnöjelse och sedan straffas av åskguden. Kanske var den delen av Platons text tänkt så också, läsaren behövde skratta innan nästa djupsinnighet tog vid.
Men så kommer vi in på Trump igen. Enligt en kritisk svensk röst, Olle Häggström, matematiker vid Chalmers, så har Platon nämligen utgått från undervisningen på grund av sitt problematiska innehåll. Att människorna en gång var klot som rullade omkring är tydligen en omstörtande tanke som inte bör höras vid universiteten längre – vem vet vad den idén kan ställa till med om den slår rot? Aristofanes ord är för magstarka, för fel, för farliga. De ska bort![ii]
Och här kommer min slutkläm.
En civilisation behöver kunskap, inte en person som avgör vad som är rätt och fel att ta del av. Där är biblioteken kanske det viktigaste vi har. Biblioteken är vaccin mot dumhet, de är en utpost där den intresserade kan hitta allt möjligt, inte bara det som anses rätt och korrekt. Om vi börjar tumma på och nedmontera biblioteken (vilket Sverige också är i full gång med) så kommer vi att bli som Eliot beskriver i dikten: ”We are the hollow men, we are the stuffed men, leaning together, headpiece filled with straw”.
[i] https://www.naicu.edu/policy-advocacy/advocacy-resources/fact-sheet-executive-orders-affecting-higher-education/
[ii] https://haggstrom.blogspot.com/2026/01/eliminering-av-misshagligt-laromaterial.html?fbclid=IwY2xjawPMSZpleHRuA2FlbQIxMABicmlkETFhR1FIa1p3YjNaaHd0UGI5c3J0YwZhcHBfaWQQMjIyMDM5MTc4ODIwMDg5MgABHqEYDuOiczF69lXnK5v9JKWrWfFhy7KAHATSCoCgisKRdD8jqBHuYV4iA-po_aem_F5KNkhL9KvvwD-JQugIHJA